Projektrealisation · 329 dagar sedan by Mikael Peltola
Så verkar det som att också denna kurs kan komma att så smått börja närma sig sitt slut. Mitt projekt för denna kurs har nu “officiellt” kommit igång sedan ett par dagar tillbaka, som samtidigt också är ett projekt i den masterutbildning jag läser. Den “nya” blogg jag startat görs nu med wordpress som plattform för bloggning och publicering – och risken är övervägande att jag aldrig någonsin mer kommer att vilja använda mig av textpattern. Men hursomhelst.
Jag kommer inledningsvis använda mig av wordpress “default tema” tills jag känner att jag har så bra pass koll på systemet att jag kan börja att utveckla och förändra bloggens utseende. Detta är naturligtvis knutet till css koden på samma vis, och på så sätt har det varit givande att göra förberedande uppgifter i projektdelen som handlat om just css-design (denna blogg har också flera gånger omdesignats utifrån css-koden). Mina inledande förändringar i wordpress “default” utseende (som kallas för Kubrik) har främst gjort i sidhuvudet där jag börjat med de enklaste förändringarna kring att förändra text- och bakgrundsfärgen. Det går också utmärkt att använda och installera andra redan befintliga wordpress teman från wordpress hemsida (http://wordpress.org/extend/themes/). Vad jag gillar med wordpress “controll panel” där man påverkar hur bloggens utseende ser ut, är hur pass användarvänligt detta gränssnitt är gjort. Man behöver inte här klicka sig igenom massa olika flikar (på det sättet t.ex. textpattern har designats), utan menyn har gjorts lättnavigerad som en vänsterspalt som faktiskt har lite av hur bloggens faktiska utseende ser ut (även fast den spalten i skrivande stund befinner sig på högerkanten). Den övergripande designen har gjorts så pass användarvänlig som verkar vara fallet med wordpress att denna känsla av “letande” som jag ofta upplevde i texpattern känns i stort sätt obefintlig. (detta är mitt första möte med att skapa eget innehåll och design i detta system). Här behövs inte heller html kod skrivas in manuellt (som att skapa klickbara länkar som måste göras manuellt i textpattern)
Jag har i skrivande stund inte helt klart för mig hur min kommande deisgn kommer se ut, det är antagligen snarare så att jag relativt frekvent kommer byta utseende på bloggen (teman) eftersom jag naturligtvis också vill lära mig använda wordpress så bra som möjligt. Min persona ser också delvis annorlunda ut nu (persona skrev för över ett år sedan) då bloggens innehåll har en mer anpassning mot att innehålla akademiska texter inom medieteori och -forskning, snarare än att innehålla texter som recensioner och artiklar mer av journalistisk karaktär. Då jag framöver efter min masterexamen vill försöka komma in på en högre akademisk utbildning, känns denna blogg som en utmärkt plattform att kunna publicera och nå ut med akademiska texter mot denna publik. Jag kommer också i min masterutbildning få feedback (och kritik) på detta projekt och kommer använda mig av lärares och klasskamraters hjälp, tipps och expertis för att vidare utveckla bloggen dels dess designaspekter och de kommande texternas innehåll. Jag vill dock att designen ska visa på vad innehållet har för avsikt att visa. Detta ska alltså designas utifrån baktanken att det är texterna som ska synas. Desingen kommer naturligtvis spela en betydande roll, men detta får inte bli bloggens mest påfallande drag, på bekostnad av att texterna hamnar i bakgrunden.
Tanken med projektet går alltså ut på att det kommer utgöra en plattform för publicering och att skriva akademiska texter eller “drafts”, och på så vis också göra reklam och markadsföra mig själv inom detta fält. Min persona kommer alltså att befinna sig inom denna mer akademiskt “nishade” kontext, inte medievärlden i stort som tidigare angivits på persona. Texterna kommer att publiceras som klassiska blogginlägg, men med skillnaden att de snarare kommer att ha karaktären av längre essäer, istället för de “dagboksinlägg” som verkar prägla det samtida bloggskrivandet. En förebild för hur texternas innehåll kan komma att se ut är den amerikanska medieteoretikern Henry Jenkins blogg som jag i retrospekt borde ha angivit i förberedelseuppgifterna.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
WWE:s bokning inför Wrestlemania 25 · 376 dagar sedan by Mikael Peltola
Förutsägbarhet är en ständigt närvarande faktor inom wrestling som inom övriga områden på något vis knutna till populärkultur eller underhållning med en seriell berättarstruktur. Det är en faktor som producenterna hela tiden måste ha med i bakhuvudet när man skriver och planerar för kommande storylines och utvecklingar. Detta kommer nu med största sannolikhet blir som mest relevant inför WWE:s 25-års jubileum av “the biggest event in sports entertainment history”. Jubileumet i all ära, vilket är bara det är ett faktum som naturligtvis kommer locka en avsevärd publiken. Men ingen förskönade historieskrivning i världen kommer kunna räcka som mer än som grundsten för att sälja galan om kortet/matcherna inte intresserar, ser för förutsägbara ut eller redan gjorts flera gånger tidigare (den sistnämnda faktorn är ett vanligt förekommande problem alla wrestlingförbund måste “brottas” med – speciellt vid stora galor)
Att man år 2009 befinner sig i en lågkonjunktur som resulterat i att WWE under slutet av förra året valde att göra sig av med hela 10% av sina anställda skapar naturligtvis än större krav på att producera en gala värdig ett jubileum med hög “buy rate”. Wrestlemania 23 som marknadsfördes med feuden mellan Vince McMahon och Donald Trump skapade hela 1.25 miljoner pay-per-view buys, och boxaren Floyd Mayweather Jr. gjorde ett utmärkt jobb som varumärke med att sälja Wrestlemania 24 i sin match mot Big Show, även om den galan “bara” drog 1.058 miljoner pay-per-view köp.
Framgången för hur väl Wrestlemania 25 kommer sälja är naturligtvis på samma sätt beroende på vilket varumärke eller “celebrity” man kan marknadsföra sig med detta år. Vince McMahon vill också som bekant marknadsföra sin produkt som just underhållning (inte brottning) och därigenom nå ut mot underhållningsindustrin som helhet. Ett namn som flitigt “hintats” till de senaste månaderna är Mickey Rourke som spelade den “avdankade” indiebrottaren Randy ‘The Ram’ Robinson i den hyllade filmen “The Wrestler” där Rourke också Oscarsnominerades för bästa huvudroll. Andra namn som nämnt är Hulk Hogan (i sedvanlig ordning) som idag snarare ska betraktas som en Hollywoodkändis än en brottare. Den tidigare WWE brottaren och flerfaldiga mästaren Stone Cold Steve Austin kommer också ha en roll vid detta jubileum som Texas egna son då galan hålls i hans hemstad Austin i Texas.
Men på liknade vis måste också galan kunna marknadsföras med att WWE egna namn ges tillräckligt intressant och bra feuder – inget Wrestlemania om man kanske bortser för det allra första, har kunna sälja bara på grund av att man “hyrt in” namn som redan har en stor försäljningskraft och underhållningsvärde.
Om man alltså mer intresserar sig för hur en möjlig bokning skulle kunna se ut av Wrestlemania 25, har man under de senaste månaderna på otaliga plattformar och forum på internet kunnat hitta uttryck knutna till fandom, marks och smarks som debatterat och spekulerat kring hur en kommande gala kan komma se ut. En fandom knuten till wrestling eller främst WWE i detta fall som uttrycker sig utanför WWE:s plattformar eller uppsatta ramar görs nästintill uteslutande utifrån förhållningssättet att det är en produktion som man beskriver. Kayfabe konceptet av wrestling ska i kontext av fans och fandom inte förstås som att man försöker upprätthålla illusionen av att det är “på riktigt”. Pratar man i termer av en kommande bokning och feuds, så görs det utifrån förhållningssättet att vad som händer i ringen eller under programmet är någonting som skrivits av manusförfattare, inget som “händer” i verkligheten. På sätt och vis är detta jag beskriver här inget avsevärt banrytande – men att jag tar upp det ska främst förstås utifrån förhållningssättet till storylines, berättelsestrukturer och deras utveckling som att de betraktas som just en produktion. Och utefter detta blir det alltid minst lika intressant att se hur fans och övriga insatta och intresserade försöker lista ut vad som kommer hända framöver, hur dessa storylines kan komma att skrivas och bokas.
Att gilla en produkt eller känna ett genuint intresse för det man tar del av, kan, vill jag hävda, på samma vis handla om att hitta nöjet eller “the creation of pleasure” av att själv försöka lista ut vad som kommer hända, hur kommande matcher, feuder och övergripande riktningar inom produktionen kommer se ut genom att försöka att “sätta sig in i huvudet” på manusförfattarna och de som är ansvariga för att skriva produkten. Och på samma sätt är det alltid “kul” att upptäcka hur fel en sådan spekulering kan bli även om den betraktad utifrån sin tidpunkt när den gjordes, ändå just då kändes som fullt möjlig och korrekt. Det visar om något på hur snabbt uppstådda situationer kan komma att kräva helt nya riktlinjer som omedelbart förändrar helhetsbilden. Men också hur WWE faktiskt fortfarande kan överraska och skapa en bokning som ingen annan hade kunnat “lista ut”. Innan jag går in på hur detta var fallet för hur WWE bokade ”No Way Out”, WWE’s sista PPV inför Wrestlemania 25, så vill jag skildra hur skribenterna på den engelska wrestlingtidningen Power Slam i nummer 175 spekulerade kring hur WWE skulle boka matcherna vid det kommande Wrestlemania 25 (jag antar att denna artikel är skriven i början på årskiftet 2008/9). Och betraktat utifrån hur det ser ut nu i början av mars, knappt två månader senare, notera hur fullständigt fel alla deras fem gissningar skulle visa sig vara:
“Christian vs. Jeff Hardy, HHH vs. Edge, and Randy Orton vs. John Cena are bursting with potential (Orton and Cena had an excellent match at SummerSlam 2007) – and Michaels’ vaunted Wrestlemania reputation should drive him to make his bout with Layfield special as well [...] and Undertaker vs. Umaga would be a solid mid-card attraction.”
Jag vill börja med att påpeka att Power Slams spekulerande vid denna tidpunkt överensstämde i stort med hur många andra trodde WWE’s kommande bokning av Wrestlemania 25 skulle se ut. Det är inte heller min avsikt att cyniskt dissekera Power Slam och konstatera att de hade fel på alla av de ovan nämnda matcherna. Jag tillhörde själv den skara som fram No Way Out “visste” att huvudmatcherna vid Mania skulle vara HHH/ Edge och Randy Orton/John Cena och att Christian vid Royal Rubmle skulle avslöja sig som Jeff Hardys förövare och därigenom starta deras feud som skulle leda till en förmodlig “ladder match” mellan de båda vid Wrestlemania 25. Att Christian/Jeff Hardy feuden inte blev av blev tydligt när det istället visade sig vara den avundsjuka Matt Hardy som hela tiden saboterat för sin yngre bror och legat bakom ”attentaten” mot honom som var den storyline som dominerade Smackdown inför Royal Rumble PPV’n i januari.
Det var bara det att den första iden mycket riktigt hade varit att Christian skulle visat sig vara Jeff Hardys plågoande men när detta “läckte ut” på internet krävde uppenbarligen Vince att denna ide skulle kastas och “backupp planen” blev istället att göra Matt Hardy till förövaren. (Det fanns egentligen ingen anledning att lägga skulden på någon för att detta “läckt ut” – som Vince gjorde. Det var i slutet av förra året ett välkänt faktum i wrestlingvärlden att chanserna var överhängande att Christian skulle återvända till WWE efter tre år i TNA. En perfekt återvändo hade varit vid Royal Rumble där han också skulle orsakat Jeff Hardy att förlora WWE-bältet som han då höll)
Men att Power Slam vid denna tidpunkt förutsåg matcherna Shawn Michaels mot JLB och Undertaker mot Umaga är ändå överraskande (att dessa båda spekluationer blir fel handlar som bekant om att Michaels och Undertaker nu kommer möta varandra). Att Michaels dessutom, efter att ha gått den fantastiska matchen mot Ric Flair vid förra årets Wrestlemania där han avslutade Flairs över 30-år långa karriär, nu skulle möta den vida undermåliga JBL och tvingas bära denna genom en match vid Wrestlemania 25 är faktiskt en fullständigt absurd spekulation. Deras feud avslutade också – som tur var – vid No Way Out genom Michaels vinst mot JBL. Det fanns inte heller någon anledning att denna feud skulle dragit ut ända fram till Wrestlemania, den visade sig snart bara utgöra ett hinder för Michaels från att visa sin fulla potential. I början på januari fanns inte heller några anspelningar på att något program mellan Umaga – som då dessutom skulle vara skadad fram till mars – och Undertaker skulle genomföras. Den första hinten till Michaels och Undertaker vid Wrestlemania (där Takers vinstsvit med största sannorlikhet kommer utökas till 17-0), kom i ett backstagesegment vid Royal Rumble mellan de båda när Michaels fortfarande i kayfabe var anställd av JBL. Hade Power Slam väntat tills efter Royal Rumble med att skriva om vilka matcher de trodde sig se komma på Wrestlemania 25, är det mycket möjligt att deras text hade sett helt annorlunda ut.
I vajre fall hade båda Michaels respektive Undertaker fantastiska matcher vid förra årets ‘Mania (Michaels mötte Ric Flair och Undertaker Edge), och deras kommande match och nu pågående feud har all potential i världen att bli hur bra som helst – oavsett om chanserna att Micheals kommer avsluta Takers vinstsvit är obefintliga.
Det som dock gjorde att varken John Cena/Randy Orton eller HHH/Edge nu kommer att hända vid Wrestlemania 25 beror helt på hur WWE såg till att boka de båda worldtitel matcherna vid “No Way Out” från i februari. En bokning, som jag vill hävda, absolut ingen hade kunnat lista ut. I ”No Way Out” hade som vid förra årets upplaga av denna PPV två “Elimination chamber” matcher bokats in. I årets upplaga av denna PPV försvarade Edge sitt WWE-bälte i vad som överaskande nog också var galans första match. Han hade vunnit bältet från Jeff Hardy vid Royal Rumble bara månaden tidigare efter att som ovan nämnts, Matt Hardy vänt mot sin yngre bror. I den andra matchen (som var galans mainevent) skulle Cena försvara sitt worldtitle-bälte. Vid denna tidpunkt såg det ut – precis som Power Slam trodde – att feuderna John Cena/Randy Orton och HHH/Edge skulle starta (eller börja vid) “No Way Out” och utmynna i de två worldtitle matcherna vid Wrestlemania 25.
Randy Orton vann den årliga Royal Rumble matchen vilket innebar att han skulle få välja vilket bälte som han ville utmana för vid Wrestlemania nästan tre månader senare, och de flesta hade förutspått att att han skulle välja att utmana Cena (som också är på RAW) för dennes bälte. De det var en vedertagen uppfattning att Cena skulle lyckas försvara sitt bälte vid No Way Out och att de båda efter detta skulle starta sin feud som skulle pågå fram till Wrestlemania (ingen av utmanarna i Cenas “Elimination chamber” match var heller några namn som skulle kunna användas i ett world title sammanhang vid Wrestlemania 25). Orton och Cena ses båda också som WWE största och mest lovande yngsta talang idag (Orton är 28 och Cena strax över 30) och att båda skulle mötas vid Wrestlemanias 25-år jubileum och eventuellt i dess main event kändes som ett givet drag.
Smackdowns chambermatch hade HHH bland deltagarna som förra året gick ett kort program mot Edge där de båda möttes vid PPV:n ”The Great American Bash”. Som Smackdowns största namn uppfattades det av de flesta som uppenbart att de skulle mötas igen vid det kommande Wrestlemania. Det var bara inte helt klart om Egde skulle behålla bältet vid No Way Out eller om HHH skulle vinna det från Edge redan här, och Edge istället skulle gå in i Wrestlemania som huvudutmanaren (genom att använda sin “re-match” clausur).
Det var hursomhelst med tankarna riktade mot Wrestlemania 25 som de flesta antagligen försökte se hur WWE skulle boka de båda worldtitle försvaren i “Elimination chamber” matcherna. Jag kan för tydlighetens skull upprepa mig, eller som jag själv trodde: om något titelbytes skulle ske, skulle detta i så fall göras i Smackdowns ”Elimination chamber” match där HHH vann bältet (HHH ses idag som den tredje mäktigaste personen inom WWE efter Vince och Stephanie McMahon och kan kontrollera i stort sätt alla storylines och händelser hans karaktär är med i – oftast knutna till worldtitle scenen)
Risken att Cena skulle lämna denna PPV utan sitt bälte kändes obefintligt. Vad vi fick se var istället en bokning av WWE som var bland det mest nyskapande och oförutsägbara som gjorts på riktigt, riktigt länge. Vilket också omedelbart gjorde att dessa båda tidigare så pass självklara bokningar till Wrestlemania helt kunde kastas i sjön.
Edge’s tid i öppningsmatchen blir inte lång då han bokades att elimineras av Jeff Hardy (de båda öppnade matchen) inte ens fem minuter in i matchen. Vilket också innebar att vi var garanterade att få en ny WWE-title mästare. Hardy skulle dock inte gå hela vägen utan det blev som förutspått HHH som vann denna match efter en lång och väl genomförd slutsekvens mot Undertaker där HHH vinner efter en andra pedigree på Taker.
Det verkade onekligen som att Edge tid vid denna gala blev i stort sätt obefintlig då han bara hade bokats att förlora bältet på rekordkort tid i “Elimination chamber” sammanhang. Men vi hade inte sett det sista av honom denna kväll – och för begriplighetens skull kring detta är det viktigt att nämna att hans kayfabe fru Vickie Guerrero som är Smackdowns GM gjordes till galans huvudansvarig efter att Stephanie McMahon tvingats följa med sin bror Shane till sjukhuset (också i kayfabe), efter Shanes match mot Randy Orton som förusägbart nog slutade i en RKO för Shanes del.
När galans main event väl börjar där Cena ska försvara sitt worldtitle bälte passar Edge på att attackera Kofi Kingston bakifrån när denna ska gå in i “buren” och slår honom medveteslös med en fällstol på trapporna upp till buren, och tar Kingstons plats i matchen. Edge blir på detta sätt den första brottaren någonsin att delta i två Elimination chambers under samma gala. Matchen avbryts dock inte av detta – Vickie avslöjade i RAW avsnittet dagen efter att hon hade befogenheten att låta matchen fortsätta – vilket leder till att Edge accepteras som en “ny” deltagare i matchen. (Kingston har i nuläget hursomhelst inget att göra i en sådan match) Ända svagheten med denna bokning (som f.ö. var ett genialt drag av WWE) var möjligtvis att det blev för uppenbart att Egde också skulle vinna denna match, vilket även skedde. Cena får endast göra ett kort uppträdande i matchen innan han blir eliminerad av Edge efter att i rad tagit emot en codebreaker av Jericho, 619 av Mysterio och spear av Edge. Egde vinner matchen genom att eliminera Mysterio som sista kvarvarande motståndare, och så plötsligt blir förutsättningarna för Wrestlemania helt annorlunda eftersom båda world champs – Edge och HHH – är brottare på Smackdown.
Jag vill inte alltför ingående redogöra för vad som har hänt efter No Way Out, men de huvudmatcher som bokas nu inför Wrestlemania 25 är i nuläget HHH/Randy Orton och Edge/Cena/Big Show. En konsekvens av att RAW inte har någon world champ har blivit att dessa storylines nu löper genom både RAW och Smackdown som ett sätt att ge tittarna känslan av att man måste följa varje avsnitt nu fram till Wrestlemania 25 för att vara säker på att man inte missar något. Jag förväntar mig att denna ”crosspromotion” kommer att pågå ändra fram till Wrestlemania men att framtida storylines efter denna PPV fortsättningsvis kommer att göras linjära inom de enskilda programmen. Det är också just nu inför Wrestlemania som WWE har sina största publik, och denna har sedan traditionellt mattats av under perioden efter Wrestlemania fram till Summerslam.
Som avslutning vill jag påpeka att jag naturligtvis gärna hade sett de tidigare “trodda” matcherna vid Wrestlemanias 25-års jubileum, men på samma vis finns det minst lika mycket potential med denna nuvarande bokning. HHH mot Orton har en historia ända tillbaka till deras tid i Evolution, och i en vansinnigt bra promo gör HHH referensen till denna tid som själva grundstenen för denna feud när han nämner vad han och Evolution ”gjorde” med Orton dagen efter att Orton vann tungviktsbältet vid Summerslam 2004 – och blev den yngsta world heavyweight champion någonsin. På samma vis finns en historia mellan Edge och Cena – och referenser har gjorts tillbaka till januari 2006 när Edge använder sitt Money in the Bank för att besegra Cena och vinna sitt första worldtitle-bälte.
Ett 25-års jubileum ska gärna göras kring och innehålla denna rika tradition och historia som WWE byggts upp på genom åren, och vad bättre då än att ha två mainevents där brottarna har en lång historia med varandra. I denna bemärkelse har jag stora förhoppningar på just feuden mellan HHH och Orton men på samma sätt ser jag att detta kan utnyttjas också i feuden mellan Undertaker och Michaels då båda har satt ribban för vad Wrestlemania är idag och på så vis också kommit att definiera vad WWE idag är. Det kommande 25-års jubileumet kommer att handla om den anrika historien som företaget bär på, på samma sätt som det kommer bli helt grundläggande att matchmässigt visa vad man faktiskt kan leverera idag efter att de första nostalgivågorna lagt sig.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
WWE Royal Rumble 2009 · 416 dagar sedan by Mikael Peltola
Ingen Christian, samma olustiga känsla i magen detta år igen att Tripps kanske skulle vinna rumblen ändå, och två (tyvärr) rätt så förutsägbara titelmatcher. Men som en av WWE:s stora fyra PPV’s så tyckte jag man fick till det ganska så bra ändå. Men samtidigt så hittar man samma problem med denna PPV som visar på hur WWE “ser ut” idag.
Jag vill vänta med att döma ut Matt Hardys heelturn innan jag sett de kommande Smackdown avsnitten. Men som det ser ut nu finns det inget någon av de kan tjäna på att feuda mot varandra och jag har tappat räkningen på hur många gånger någon av Hardy bröderna vänt mot den andra. Matchen i sig var ok men alla run-ins på slutet förstörde lite för matchens helhet, även om det knappast kom som någon överraskning att det skulle bli ett screwjob på slutet. Det jag hade velat se var naturligtvis Christian som på något sätt skulle orsaka ett titelbyte till Egde. Nu kändes Matts föräderi mer som backuppplanen och man fick göra ett sista minuten ändring till Matt från Christian – så som jag läste bokningen åtminstone. F.ö. var det kul också att höra publiken i början av matchen: “We want Christian” för det ville ju jag också...
Nu känns det som att vi kommer få se en grudge match vid WM25 mellan bröderna om man inte vidareutvecklar denna storyline under de kommande månaderna. Någon ytterligare faktor är välkomnad till ekvationen. Jag hoppas lite på att Christian ska få en roll här fortfarande som kumpan till Matt eller att han ges en roll till deras match vid Mania, får se hur detta bokas framöver. Förutsättningarna för den kommande feuden mellan bröderna fram mot WM25 känns i detta ljus rätt dystra, inte för att de inte kan leverera – klassikern från wm 17 är alltjämnt tidslös – men konceptet känns utslitet och vi har sett detta så pass många gånger tidigare, att jag har svårt att se hur man skulle kunna förnya eller tillföra detta något så som det ser ut i nuläget. En gimmickmatch – helst med ladders kan i och för sig ge den retrokänsla tillbaka till wm 17 som kan behövas, men risken känns ända väl påtaglig att WWE:s bokning av denna feud redan nu målat in sig i ett hörn..-
Men för att knyta tillbaka till RR matchen och Edge vinst kan jag känna att det är lite synd att Edge aldrig vinner “clean” och att han antagligen inte heller denna gång kommer få så lång tid med bältet. En “heel” ska naturligtvis använda sig av fula knep och “ohederliga” metoder så gott det går för att vinna matcher och bälten – men i det större sammanhanget känns det redan nu som att Edge tid med bältet kan räknas i dagar tills HHH ännu en gång för sätta det runt midjan. För mig känns onödigt att ens spekulera i hur Edge mot Tripps vid WM 25 kommer bokas. För att förtydliga: tror någon på fullaste allvar att HHH inte kommer boka in sig i Smackdowns main event till mania när det nu är 25-års jubileum och WWE allt mer nuförtiden strävar mot att få så mycket medial bevakning som möjligt när man medvetet bokar sig som “entertainment”? Dessutom är bokningen av en face – HHH har i sin senaste inkarnation genomgående varit face – som besegrar en heel den allra vanligaste wm bokningen, detta kommande jubileum lär inte utgöra något undantag.
Royal Rumble matchen kändes ok men absolut inget mer. Den enda överraskningen var RVD som dök upp bland de tio sista, gjorde sitt, såg lite rostig ut, och blev eliminerad. Alla andra deltagare gick att lista ut på förhand och när “slutfighten” började så var det i vanliga ordning bara de gamla namnen kvar i ringen. Cody och DiBiase var de enda undantagen som man börjat pusha nu, men bara för att dom är nu med i Ortons gäng, annars hade dom knappast fått vara kvar så länge i stöket. Bortsett från närvaron av The Legacy hade man kunnat tro att man kollade på vilket rumblematch som helst från de sista fem åren eftersom absolut inga nya brottare tillkommit som fick vara med på slutet. Och ändå så finns det en ung talang som man kan bygga på i WWE idag (Benjamin, R-Truth, Punk, Ziggler, The Brian Kendrick o.s.v.) men det får som bäst leka midcards och HHH effekten av att hållla tillbaka och begrava denna talang verkar nu vara helt vanlig WWE mentalitet.
Santio, Ziggler och The Brian Kendrick blev samtliga eliminerade i stort sätt inom en minut efter att de kom in i matchen. I Santions fall kanske det inte gör så mycket eftersom hans fega heel gimmick är så pass etablerad att det istället gör honom mer över, men för de två övriga kändes det bara så bortkastat. Båda känns intressanta nog och har en dryg kaxig heel attityd som fungerar, så hade gärna sätt dom få längre nummer och också på så sätt fått vara med i alla fall i 5-10 min. WWE:s inställning till “nya” brottare med potential lyckas alltid med att göra mig lite sur.
Men det var absolut dags att en heel vann RR matchen, man måste gå tillbaka till 90-talet senaste gången detta hände. En WM seger för Orton där han vinner bältet från Cena med en RKO kommer bli en syn värd att minnas.
Och Cena då. Tja Cena mot JBL matchen ska väll främst förstås som nästa steg i storyn med HBK/JBL. Problemet är att WWE måste “döda” denna storyline snart (helst nu) eftersom den bara är ett hinder för HBK att göra det han gör bäst. Nu tror jag ifs att man inte behöver oroa sig så mycket mer för detta utan att Shawns nästa kommande feud redan blev “hintad” vid RR, i hans korta “ordväxling” med Taker. I deras försvar (Cena och JBL) ska sägas att de har gått bra matchen – en gång i tiden. Deras “I Quit” match från maj 2005 hade allt som gjorde Rock mot Mankind i samma gimmickbokning en klassiker sex år tidigare. Men det är dags nu att avsluta JBL tid som brottare för det var inte mycket som fungerade mellan dom under titelmatchen. Cena har inte heller visat sin fulla potetial sedan han kom tillbaka efter nackoperationen, så matchens svagheter kan inte enkom skyllas på JBL, men det hade krävts någon brottare i högre kalliber än Cena för att kunna bära JBL genom denna match. Inte ens HBK framträdande i ringen – om än välkommet – kunde rädda detta. JBL borde framöver helst bli en mouthpiece åt någon annan brottare eftersom karaktärens fulla potential bara kommer fram på micken. WWE ska iallfall hålla honom borta från titelscenen framöver.
Men det allra possitiviaste var kanske redan i öppningsmatchen där jag för första gången fick se Swagger göra en suverän match mot Matt Hardy. Swagger som är pinfärsk i WWE verkar likt förbaskat redan nu hittat sin roll som heel i förbundet med ett självsäkert “flin” och en amatörbrottningsbakgrund med vilka han kan bygga vidare på sin karaktär. Bra teknisk brottare med ett par snygga armlås/submissions visar på den bakgrund som så ofta är frånvarande hos hans generation av brottare som vill skapa ett namn för sig i WWE. En av konsekvenserna när WWE:s produkt alltmer ska nishas mot “sports entertainment” är hur de grundläggande kunskaperna i amatörbrottningsstilen som fastlåsningar, numera tillhör undantag av vad man ser hos WWE.
WWE:s inkarnation av ECW, trotts alla sina brister, verkar ha blivit lite av en trainingground där unga brottare som Punk och Swagger får möjligheten till en bra start i WWE när de omgånde bokas in i ECW- titelscenen. Punk skulle senare byta upp sig till RAW efter en första tid i ECW och skulle sedan vinna Money in the Bank vid förra årets WM för att sedan vinna RAW:s tungviktsbälte. Även fast Punks resa hittills knappast varit friktionsfri har han hunnit etablera sig som ett av de största yngsta namnen inom förbundet idag, mycket av detta som resultat av just hans första tid i ECW. Swaggers har alltså alla möjligheter i världen att kunna bli nästa Punk. Just nu ser allting bara lovande ut.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
Final Crisis #4 och Submit · 494 dagar sedan by Mikael Peltola
I ett projekt som Final Crisis med en huvudserie på sju delar och flera andra parallellt pågående tie-ins och oneshots, sätts ribban extra högt hos DC Comics och fans förväntningar är enorma med tanke på vad tidigare ”Crisis” uppnått. Det går inte att bortse ifrån att varje serie med ”Crisis” i namnet bär på denna ryggsäck, men Grant Morrsion blir nu den sista författaren – som det brukar heta åtminstone – att få axla allt detta ansvar.
Det främsta problemet hittills har inte varit att berättelsen inte levt upp till förväntningarna, snarare är det tvärt om. Om de tidigare kriserna främst handlat om att kunna trycka in så många superhjältar och skurkar som möjligt i varje panel, så vill Morrison främst visa oss det som inte förmedlas i bild. Vi får, som det heter, ett före och ett efter, huvudhändelsen i mitten måste vi istället försöka föreställa oss. Detta drag att förmedla det frånvarande, eller osedda om man så vill, har blivit det främsta kännetecknet för Final Crisis, ett välkommet berättargrepp då superhjältegenren oftast allra främst förlitar sig på det illustrerande. Vilket för oss till problemen som de flesta titlar med ”Crisis” i namnet just nu brottas med.
De som fått slita för att hinna – eller, något elakt, inte hinna – med deadlines är tecknarna vilket blivit tydligt då Final Crisis och Submit båda försenades med över en månad och det kommer dröja till den 3.e december innan #5 kommer ut. J.G. Jones kommer framöver inte kunna ta sig an hela jobbet att rita serien och i #4 har Carlos Pacheco fått hoppa in och rita de övriga panelerna när tiden inte räckt till för Jones. Framöver verkar det som att Pacheco kommer bli seriens huvudartist vilket är synd. Pacheco gör inget dåligt jobb men jag hade gärna sett Jones få rita hela serien, en bra berättad serie blir tyvärr alltid i viss utstäckning lidande om man inte är konsekvent med hur den tecknas. Jones har den för Final Crisis så passande förmågan att just kunna fånga den överhängande ödesmättade känslan, som är så präglande för serien. I Final Crisis fall är det just det visuella som förmedlar berättelsen, då dialogen ofta av Morrison gjorts medvetet kortfattad.
Tyvär har mycket blivit lidande av att deadlines inte kunnat hållas och Submit (skriven av Grant Morrison och tecknad av Matthew Clark) utgör inget undantag. Tanken var att den skulle fylla gapet mellan Final Crisis #3 och #4 (ett bättre namn hade varit Final Crisis #3.5). Nu släpptes den istället samma dag som #4 och förlorade den status den kunde fått som ”filller” i väntan på #4. Som salt på såren blir den också lidande av att Clark inte fått tillräckligt med tid på sig att göra en bra färdig produkt. I detta fall behövdes dessutom hela tre färgläggare för att få den färdig i tid. Ändå finns (med lite överseende) en berättelse med vissa styrkor.
Submit (underkastelse på svenska) förklarar vad som händer efter att Darkseid vunnit i slutet av #3. Här hittar man inte samma stämning eller övergripande känsla av att något är fel, eftersom världen, ursäkta språket, redan gått helt åt helvete. Det som istället skildras är hur livet ser ut för de människor och ”kostymer” som fortfarande försöker göra motstånd mot en överväldigande motståndare, som tagit över planeten och perverterat all teknologi för att göra människor till bärare av ”the anti-life”. I Submit ges möjligheten att skildra ”vardagslivet” i denna nya, förvridna värld.
Black Lightning (som pryder omslaget) är en av de få superhjältar kvar som inte förslavats av ”the anti-life equation”. Berättelsen börjar med att han delar ut tidningen Daily Planet (den fortsätter tryckas i Supermans Fortress of Solitued) bland den kvarvarande motståndsrörelsen. Han möter den C-rankade superskurken Tattoed Man med son, och de beger sig till den skola där Tattoed Mans familj gömt sig ända sedan Darkseids styrkor tog över världen. Scenen där familjen är tvingad att börja bränna böcker för att få värme, är på samma sätt lika minnesvärd som när Lightning delar ut Daily Planet. De tryckta medierna blir de kvarvarande symbolerna för mänsklighetens kollektiva kunskap och som den sista utposten mot mörkret.
Jag klagade främst på att berättelsen blir lidande av Clarks tecknande, vilket tyvärr blir påtagligt på fler än ett ställe. Tattoed Man och hans familj räddas av Black Lightning, i en onödigt utdragen bussflykt, från skolan, som av någon anledning tar hela sex sidor att skildra. Vidare blir slutet nästan fullständigt obegripligt att förstå och förlitar sig på stereotypen av svarta ungdomar i ghettot. Efter Lightnings heroiska offer – vilket man naturligtvis kunde lista ut från början – blir dock den fortsatta utvecklingen av Final Crisis mycket intressantare. Tattoed Man verkar bli en av huvudpersonerna framöver då ”nyckeln” till att rädda mänskligheten – denna gång – finns i hans tatueringar. En styrka som funnits i samtliga crisis är att fokus ofta hamnat på tidigare lågprioriterade hjältar och skurkar och på så vis hjälpt dom att komma upp i rank.
Submit fyller en viktigt roll i Final Crisis sagan och bör i detta ljus inte missas. Men för min del hade det gärna kunnat kortats ner till ett vanlig 22-sidigt nummer. Berättelsen var inte så pass omfattande att den krävde över 30 sidor, vissa transportstäckor känns just onödigt överdådiga.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
TNA Bound for Glory 2008 · 524 dagar sedan by Mikael Peltola
Redan innan Bound for Glory (BfG) 2008’s huvudmatch kunde man nästan ana att Sting skulle lämna Chicago med bältet, på samma sätt som han gjort de två tidigare åren där han besegrade Jeff Jarrett respektive Kurt Angle. Detta blev ännu tydligare efter den för BfG obligatoriska gimmickmatchen Monsters Ball där Beer money inc. hade försvarat tag team bältena i galans tredje titelförsvar. Samma hade skett i de första två titelmatcherna där den försvarande mästaren behöll bältet. Man behövde inte ha doktorsavhandligen i wrestling för att förstå att det inte fanns någon chans att BfG skulle ha bokats utan att någon titel inte skulle byta händer. Sting – en brottare som de flesta menar idag befinner sig i TNA på övertid – sattes föga överraskande igen för tredje året i rad att utmana och vinna bältet mot Samoa Joe i huvudmatchen hos TNA’s ”wrestlemania”.
Det publiken fick se i galans mainevent verkade vara ännu ett exempel på hur TNA valde det säkra kortet, att ha en av de äldre veteranerna med sitt symbolvärde (som byggde sina namn i andra wrestlingorganisationer) att bära företaget, framför den egna hemmagjorda, unga och mindre kända talangen. Samma talang som under TNA första år satte TNA på wrestlingkartan som ett alternativ till wrestlingjätten WWE’s ”sports entertainment”. En av dessa talanger, med ett förflutet i indieförbundet ROH, var den försvarande mästaren Samoa Joe.
Sting som gjorde ett namn för sig i WCW var aldrig med och skapade TNA under de första trevande åren. Mot allas spekuleringar skrev Sting kontrakt med TNA och hade sin första match med förbundet i januari 2006. Hans comeback i TNA skapade, ska man säga till hans försvar, rubriker i hela wrestlingvärlden och fick upp tittarsiffrorna och intresset för förbundet, men hans schema har genomgående varit som bäst på halvtid och han har varit delaktig i storylines som främst utspelat sig utanför ringen. Att han främst är en posterboy för TNA förklaras med att han bokas oftast i att just inte vara med i matcher – då det döljer hans ålder och att han inte kan hålla samma tempo som förbundets yngre brottare.
Han senaste comeback till TNA har kritiserats för att han bara har behövt dyka upp, hämta ut sin lön (Stings kontrakt är bland de mest lukrativa i TNA) göra några matcher och sen försvinna igen, utan att detta i längden kan gynna någon annan än han själv. Som många andra brottare i TNA som kommit utifrån sägs Sting idag leva på sin forna glans, dessutom är han inte ett namn som genererar biljetter och tittarsiffror längre. Den senaste kritiken bör förstås främst utifrån hans seger mot Samoa Joe från BfG. Många är upprörda av att den betydligt bättre, starkare, atletiskare och yngre Joe tvingades jobba till Sting då Sting från TNA:s håll ska uppfattas som synonymt med BfG; förbundets största årliga gala.
Varför gör man då en sådan bokning som medvetet vägrar att se framtiden i den egna unga talangen, och istället förlitar sig på tidigare stor namn som idag lever på sin forna glans? TNA’s bokning har sedan 2006 kritiserats för att vara sensation för stunden – i typiskt Vince Russo maner – istället för att bygga kring en kontinuitet där man stävar efter förbundets bästa sätt ur ett långsiktigt perspektiv framåt. Sätt i detta ljus överraskar möjligtvis inte Stings seger, men spelar man på förutsägbarhet, en egenskap man måste använda sparsamt i wrestling, är risken ändå stor att man sköt sig själv i foten. Men samtidigt vet de flesta också vad man har att vänta av Stings reign. När han vann bältet 2006 förlorade han det redan månaden senare till Abyss, och efter att ha vunnit bältet vid förra årets upplaga av BfG förlorade han det tillbaka Kurt Angle bara två dagar senare. Det kommer alltså knappast bli tal om någon utdragen reign – jag skulle själv max ge den två månader. Varför jag ger Sting längre tid med bältet denna gång är dels för att matchen mot Joe var (gimmick)bokad att sakna returmatch (man måste få fram en nya första utmanare till bältet), dels för att TNA i nuläget verkar göra en story som handlar om just de gamla mot de unga; alltså just den trend som TNA:s bokning kritiserats för. Verkligheten och fiktionen verkar närma sig varandra på nya, tidigare oprövade sätt, bl.a. som konsekvens av att internet underlättar för fans att få möjligheten att göra sin röst hörd och visa sitt missnöje med TNA:s bokning och ledning. Om man läser på wrestlingsidor och lyssnar på vad fans pratar om på t.ex. youtube om TNA, handlar mycket av kritiken om hur den ursprungliga TNA talangen, främst x-division brottare hamnat i skuggan av en äldre generationen brottare som köpts in utifrån. Mycket av kritiken har antagligen gått för döva öron hos TNA, ledningen hos wrestlingförbund är sällan känd för att lyssna på vad fans tycker om produkten, men i detta fall kan man faktiskt se hur verkligheten skriver fiktionen. Trenden hos TNA att köpa in gammal talang från t.ex. WWE har blivit så pass populär att håna hos fans att en brottares avsked från WWE ses som synonymt med att han inom en månad är i TNA.
Två andra matcher under galan följde samma tematik och i båda vann brottare som ställde sig på de äldre veteranernas sida.
Booker T vann matchen mot Christian Cage och A.J Styles. Som det kanske största namnet i TNA som varit med förbundet sen början har Styles alltmer blivit frontfiguren att kritisera brottare (men inte ledningen) som Kevin Nash, Sting och Team 3d för att de lever på sin forna glans och inte gör något för att bygga upp den yngre talangen hos förbundet. I storyn som ledde upp till BfG-matchen (det fanns faktiskt en sådan för ovanlighetens skull) hade Styles som face visat sitt missnöje med hur Booker T fått en frontroll i TNA som han inte förtjänat och hur detta sätter TNA:s yngre talang i skuggan. Cage hade bokats till att vara en mellanroll i fejden utan att valt sida. Cage har själv ett förflutet i WWE och gjorde sin debut i TNA 2005 så det var passande att han (i kayfabe) befann sig mellan TNA:s original och de brottare som helt gjort sitt namn utanför förbundet.
Bookers seger kändes oförtjänt men på samma sätt som Jeff Jarrett vann – ingen hade trott att han skulle förlora sin första match efter två års frånvaro från ringen, matchen var dessutom var tillägnad hans tre döttrar – så fyller denna sidas segrar förhoppningsvis framöver en funktion. Nu är jag medveten om hur paradoxalt en sådan bokning verkar i TNA kontext, men jag anser att tom Jarrett och Russo förstår värdet i en story som delvis kommer ifrån fans missnöje med hur TNA ser ut idag jämfört med ”guldåldern” 2005. Storyn går ut på att en ung TNA talang, trött och förbannad på hur en äldre generation brottare kommit till förbundet och tagit deras plats, främst i själviska och egocentriska syften för att kunna tjäna pengar på det namn man var tio år tidigare, till slut börjat ta saken i egna händer och öppet visa sitt missnöje med hur den talang som från början satte TNA på kartan nu alltmer hamnat i skuggan.
Det jag hoppas på nu är en välskriven fejd som börjar nu i nästa avsnitt av impact! där sidan Joe, Styles, Angle och brottare från x-divisionen tar sig an ”gamlingarna” bestående av Sting, Nash, Jarrett, Team 3d o.s.v.
Kortfattat om matcherna
X-divisionen öppnade galan i en spotfylld terrordome match där Jay Lethal vann genom att klättra ut ur buren på burtaket. Matchen var svår att följa eftersom alla kameror var utanför ringen, och på grund av antalet brottare i domen (och varför är domen röd?) var det nästan omöjligt att kunna få en bra helhetsbild. Matchen hade ett bra flöde där spots naturligt följde på varandra men där den enskilda brottaren gjordes till en i kollektivet och endast Lethal fick se bra ut. ***1/2.
Rhino, Rakka Kahn och ODB vann intergender matchen mot The Beautiful People (Angelina Love och Velvet Skye) och Kip James. Detta var katastrofbokning från första stund (gimmickmatcher med båda könen blir sällan bra) men eftersom tittaren antagligen helt fokuserade på Angelina Love och Velvet Skye så gjorde detta ögongodis matchen mindre fruktansvärd. *.
Den amerikahatande Sheik Abdul Bashir© behöll X-division bältet mot Consequences Creed (en gimmick baserad på Apollo Creed i Rockyfilmerna) med en pinn där han tog hjälp av ringrepet i bästa heel maner. Matchen var bokad enligt samma USA-patriotiska mall som Hogan mot Sergant Slaughter vid WM 7 (1991) som inte ens då kändes föga nyskapande. Men patriotismen fyllde den viktiga funktionen att få publiken engagerade i matchen vilket gjorde den mycket bättre. Tyvärr var matchen ganska fumlig och koreografin övergjordes hos de båda. X-divisionen vid TNA’s största gala ska inte representeras av två relativt nya brottare med lite kött på benen. ***1/4
Taylor Wilde© lyckades försvara bältet mot Awesome Kong (med Raisha Saeed) och Roxxi i en bra match som tyvärr gavs för kort tid. Wilde vann via pinnfall när hon suplexade Roxxi, ett slut som kom från ingenstans, abrupt avslutade matchen och tyvärr sänkte helhetsbetyget. Jag har fortfarande hopp om TNA:s dambrottning och främst dessa tre om de ges mer utrymme och får visa vad de kan. Roxxis bokning mot att gå mot en mer hardcoreprofil har alla potential i värden. ***.
Monsters Ball matchen för tag team bältena hade för många brottare i sig (fyra lag) men lyckades se bra ut främst då matchen var bokad att ha få brottare i ringen samtidigt. Abyss fick äta kvällens värsta spots: han blev huggen i huvudet med en gaffel, fick pannan ”rakad” att ett rivjärn och blev stämplad i huvudet av en häftapparat. Som kronan på verket blev han slammad genom ett brinnande bord ute vid ingången. Är det bara jag som tycker det är aningen märkligt att det är det största monstret som åker på mest spö? Beer money inc behåller bältena genom att stjäla ett pinfall efter att Hernandes åkt på en 3-d genom ett bord med häftstift av Team-3d (aj!). ***1/2.
Booker T (med Sharmell) besegrade Christian Cage och A.J. Styles med sin ax-kick finisher på Cage från ringhörnet i galans bästa match, mest tack vare Styles. Styles stod för matchens spotts, en moonsault från toprepet baklänges ut ur ringen och rakt på Cage, flera bakåtvolter med sparkar som träffade Booker och Cage i huvudet, samt en missad spiral tap (corkscrew) på Cage. Alla ett måste se. Cage gjorde en lysande parodi på Booker ”spin-a-roonie” och fick i en imponerande spott från tophörnet in sin ”unprettier” på Styles. Jag har aldrig innan sett den utföras i luften. Denna fejd kommer att fortsätta ett tag till framöver. ***3/4.
Jeff Jarrett besegrade Kurt Angle med Mick Foley som special enforcer. TNA:s mindervärdighets komplex till WWE kommer aldrig bli bättre. Jarrett vinner genom att slå sönder ännu en gitarr rakt genom Angles efter att Foley använt sin patenterade mr Socko gimmick på Angle (som reaktion på att Angle slagit Foley i huvudet med en ihoppfällbar stol). Matchens första minuter är guld där Angle utklassar Jarrett i ringen med sin mattbrottning för att sälja det (kayfabe) faktum att Jarrett inte varit aktiv brottare på två år. ***1/2
Sting vinner guldet för tredje gången i BfG huvudmatch med sin Scorpion Death Drop (omvänd DDT) efter att Samoa Joes mentor Kevin Nash kommer ner till ringen och vänder heel mot sin elev. Bokning med run-in på slutet av en match har dock redan använts in absurdum av TNA och det faktum att Nash och Joe redan fejdat och återförenats x antal gånger tidigare i år, gjorde att chockvärdet helt saknades på vad som skulle vara Nashs dramatiska heelturn som galans klimax följt av Stings seger. Matchens sju första minuter utspelas utanför ringen i publiken där bl.a. Joe gör en sjuk spott när han kastar sig från längst upp i trappan över räcket på Sting med benen först. Han landar inte på något behagligt sätt. ***1/2
Ingen fantastiskt bra match på kortet som är värd 4 stjärnor och över, men många bra matcher kring 3 ½ stjärnor vilket gör att BfG som helhetsbild överraskar fastän galan i vanligt TNA maner gimmicköverbokades. Mellansegmenten i Jim Cornetts kontor med Mick Foley och Jeremy Borash som får besök av diverse upprörda TNA brottare är alla riktigt underhållande.
Jag hoppas på A.J Styles som nästa huvudutmanare för Stings bälte och att Sting i en PPV inom snar framtid hjälper bygga Styles som trovärdig blivande champion.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
DC Final Crisis · 578 dagar sedan by Mikael Peltola
Det finns någon i Grant Morrisons berättarsätt som jag nästan aldrig sett användas i superhjältegenren. En känsla av utsatthet, hjälplöshet som inte bara gäller för de enskilda hjältarna utan som svävar över varje enskild sekvens, löper över hela DC:s superhjältuniversum. Läsaren får aldrig se helheten av vad som skildras utan möts endast av bitar av händelser, som det sedan är upp till läsaren att kunna sätta ihop en helhet. Känslan av hjälplöshet och utsatthet förstärks av de mer grafiska scenerna genom serien. Final Crisis är en mörk berättelse. Våldsam och betydligt mer jordnärna än vad de traditionella superslagsmålen mellan ett femtiotal olika hjältar och skurkar. Vi får t.ex. inte se vad som händer med privatdetektiven Turpin på The Dark Side Club där han slutligen hittar de kidnappade barn han letar efter. Vi får bara se honom i sitt cyniska kedjerökande före – och ett efteråt där han senare misshandlar Mad Hatter blodig i dennes lägenhet, utan att ens veta vad han gör för något eller hur han hamnade där. Allt därimellan måste vi själva föreställa oss. Vi får bara några fragment. Clark Kent vakar hjälplös bredvid Los Lane på hennes sjukhussäng efter ett attentat mot Daily Planet. Superman har inte setts under de senaste två dagarna. Mordet på Martian Manhunter visas för läsaren i tredje hand då det spelas upp med en mobiltelefon för de andra superskurkarna. Till skillnad från de mer kroppsdelsflygande våldscenerna i ”Infinite Crisis” som hade sitt initiala chockvärde men som snart förvandlades till en axelryckning, är detta ett ogreppbart, kvävande våld som signalerar att något är väldigt fel. Att någonting har hänt som försatt de största ikonerna hos DC till hjälplöshet de aldrig varit i tidigare. På en nivå inga av DC:s tidigare universala kriser kunnat uppnå.
Egentligen har redan viktigaste redan hänt innan Final Crisis börjar. Det var ett krig i himlen, de onda vann. Så enkelt kan hela prologen sammanfattas. Vi behöver inte veta mer när vi läser Final Crisis # 1-3 för att förstå att Morrisons stil vill skildra en utsatthet för DC Universe grundpelare av superhjältar. De är fortfarande ovetande inför något dom fortfarande bara kan försöka ana, det är bara läsaren som kan förstå hur det oundvikligen kommer sluta. Men utan att få någon överblick. Man kastas istället mellan skilda narrativ, en fragmentarisk hjälplöshet som egentligen bara visar upp eftervågorna av vad som redan hänt- allt som leder fram till de sista panelerna av #3 där de onda slutligen får det oöverträffade övertaget. Vilket de hade hela tiden, men nu får vi åtminstone se det konkret istället för att bara läsa ”ledtrådar” vi själva får försöka att visualisera. Och synen som möter de två Flash på sista sidan av #3 är obehagligt talande.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
Kommentera [1]
Redovisningsinlägg: Förberedelseuppgift Design · 664 dagar sedan by Mikael Peltola
Analys av webbsidor utifrån designaspekter
Till denna uppgift kommer jag att titta lite närmare på sidor som jag tror att jag kommer att ha användning för när nu starten så smått börjar att komma igång med projektsidan. De tre sidorna som behandlas här har alla som gemensamt att jag känner upphovsmännen. Vidare har alla en gemensam koppling med hur jag skulle vilja att den kommande projektsidan ser ut – till form och innehåll. Här följer sammanställningen av dessa tre sidor. Individuella, och betydligt mer ingående analyser av sidorna finns på denna statiska sida av bloggen:
http://www-und.ida.liu.se/~mikpe807/blogg/Analys-av-designaspekter
Bakgrund:
Den kommande webbplatsen som ska göras i detta projekt handlar om att göra en CV-liknande sida, som förenklat handlar om marknadsföring mot potentiella arbetsgivare, genom texter och design. Mer om projektets syfte finn att läsa i artikeln ”Projektuppstart”.
Val av webbplatser/sidor:
Huvudkriteriet för de sidor jag gjorde en analys av var att de har samma syfte som avsikten med det kommande projekt – att fungera som att visa upp sina kunskapsområden och tidigare arbeten/jobb. I fallet med Deeblog är detta måhända inte helt tydligt eftersom det inte uttryckligen sägs på hans sida att det handlar om att visa upp sig själv, men besökaren kommer onekligen att betrakta blogen som en redskap för att visa upp sina kunskaper och sitt intresse inom skönlitteratur och poesi. Detta kriterium för val av analysmaterialet handlar alltså först och främst om innehållet av sidan, inte efter sidans layout eller design. Två sidor görs nämligen i bloggsystem, medan den tredje är gjord med cms-systemet Joomla.
Sammanfattning av analysen:
Fastän sidorna handlar om att visa upp och ”promota” sig – även fast mottagarkontexten skiljer sig hos de tre, finns det i många fall olika design- och layoutaspekter av sidorna.
Layoutmässiga aspekter och jämförelser:
Detta innebär hur de olika sidkomponenterna är utplacerade på sidan och i förhållande till varandra. Läs mer om detta på den statiska sidan med recentionerna av de olika sidorna har de båda bloggsystemen (deeblog.com och angry.se) löpande inlägg som postas kontinuerligt och man måste skrolla nedåt en bra bit för att komma till botten på respektive sida, vilket är vanlig design för bloggar. I C our Works fall visas ”hela sidan” direkt när man kommer till den. Fast den har en vänsterspaltmeny som sidans enda möjligheten för interaktion för användaren, är det bara någon enskild underdel av sidan där man måste scrolla nedåt för att komma till botten på sidan. Vänsterspaltmenyn på deeblog.com har samma egenskap som på ”C our Works” om än att den innehåller betydligt fler kategorier och sektioner för blogg sidor och inlägg. Intressant är att angry.se inte använder en spaltmeny som brukar vara ett standardinslag hos bloggar, utan har istället bara en vågrätt meny under sidhuvudet där alla delar av sidan kan nås. Angry.se har alltså bara två siddelar – tre om man räknar sidfoten – medan de båda andra använder sig av ett sidhuvud, en vänsterspalt och sedan platsen för innehållet.
Det är inte helt enkelt att avgöra vad som är den ”bästa” layouten utan alla tre har sina fördelar. Jag kan dock se en poäng i att deeblog använder sig av en (lång) vänsterspalt för alla siddelar och kategorier eftersom detta inte skulle ”få plats” som en vågrätt meny i sidhuvudet. På samma vis är lösningen på angry.se att ha en meny i sidhuvudet smidig och effektiv, då sidan består av betydligt färre undersidor och kategorier. Utifrån detta perspektiv kan jag tycka att C our Works lösning med att ha en vänsterspaltsmeny är lite motproduktiv eftersom det är så pass få menyval. Jag återkommer med detta i nästa punkt. Det är naturligtvis också en fråga om hur pass frekvent sidan uppdateras. Här ligger Deeblog överst men nästintill dagliga inlägg och recensioner, medan C Our Works verkar ligga på is sedan några månader tillbaka.
Designmässiga aspekter:
Dessa syftar kortfattat på hur estetiskt ”lockande” sidorna uppfattas. Angry.se har tveklöst den mest medvetna synen på att framstå som välgjord med genomtänkt design. Sidan har en logo som man säkert lagt ner otaliga timmar på att designa (vissa bokstäver i namnet är spegelvända och vissa har en större tjocklek, ser screendump). Här vill man tydligt profilera sig mot att vara designfokuserat vilket en logo kan göra mycket för. Att man också valt bort den vanliga blogg strukturen efter spalter verkar också vara ett medvetet designdrag. I undersektionen ”Clients” (tidigare arbetspartners) visas ett clustermoln där namnen på klienterna är skarpare ju oftare man anlitet angry.se:s tjänster. Designaspekterna på sidan är i många fall utförda med en tydlig baktanke.
Annat verkar gälla för de två andra sidorna. ”C our Works” har också en egendesignad logga (vilken för associationerna till sidan som en CV sida) men samma nivå av grafisk medvetenhet eller kunnande återfinns inte hos dessa två sidor. De verkar istället vilja förmedla ett innehåll i form av textmängd kring respektive kunskapsområden med mindre fokus på sidornas ”snygghetsaspekter”. Jag är medveten om att design är knuten till en kunskapsnivå och denna är onekligen högre (eller ett högre intresse för det åtminstone) hos angry.se än de andra två. Färgutbudet hos de andra två sidorna är också betydligt större än hos angry.se som främst utgörs av svart och grå bakgrund med vit text. De postade inläggen är nästintill helt uteslutande visuellt prioriterade i form av bilder och endast kortare texter.
C our Works använder svart gult, rött i sidhuvudet. Ljusbrunt, rött och grönt för vänsterspalten samt vitt och ljusbrunt för själva ”content” delen. I de olika delarna för CV och tidigare arbete finns också ofta klickbara bilder med från utställningar och events. Det blir visserligen inte jobbigt för ögat men samma baktanke med designen som hos angry.se verkar inte finnas. Man får intrycket av att färgvalet spretar åt olika håll och en konsekvent design känns inte helt påtaglig. Deeblog har ett mindre, nästintill minimalistiskt utstuderat designval med lila som övergripande, präglande färgval.
Inläggen görs på vit bakgrund med svart text. De olika blogginläggen är dock ofta illustrerade med bilder och länkar för vidare läsning. Sidan känns inte tråkig och ointressant att besöka (eftersom det alltid finns fascinerande läsning) men har en knappt ”uppnådd” designmedvetenhet.
Givande lärdommar.
En aspekt av sidornas layout – det som jag främst tänkt på – är hur man väljer att strukturera menyn på sidan. Då jag kommer ha olika undersektioner på min sida känns det som att utplaceringen av menyn måste ske i förhållande till hur ”lång” den är. Den massiva menyn för kategorier och bloggsektioner hos deeblog måste nästan göras som en spalt medan en meny på kanske max åtta sektioner kan göras vågrätt och placeras under sidhuvudet för snabb och enkel navigering. Menyvalet känns i denna kontext lite helt optimerat för C our Works (som endast har fyra huvuddelar) där menyn ligger i en vänsterspalt. Här skulle det se bättre ut om menyn istället gjordes på samma sätt som hos angry.se där den ligger under sidhuvudet. Jag känner också för att man ska akta sig för en överanvändning av färger på sidan. Angry har en slimmad design där färgerna utgörs av de passande paren svart/grå bakgrund och vit text. Deeblog använder i stort sätt bara lila för hela övergripande känslan. Jag kan också tycka att ”C our Works” har lite av en överanvändning av färger, mest för att skilja dom olika delarna av sidan åt från varandra.
En annan aspekt som jag tagit lärdom av dessa sidor är hur pass väl tillgängligheten för information gjorts. Här kan jag känna att information angående cv (tidigare produktioner och jobb) samt kontaktinformation hos ”C our Works” ligger lite väl långt ”nere” på sidan, då de måste nås via menyn. Hos angry.se ligger kontaktinformationen tillgänglig redan på första sidan.
Den föreställda publikens interaktion med dessa sidor:
Mycket av detta känns aningen spekulativt men jag tar upp det aspekter av de tre sidorna som skulle uppfattas som possitiva/negativa.
Deeblog.com: Publiken skulle uppskatta att läsa denna blogg som kontinuerligt uppdateras och där inläggen håller en hög stilistisk nivå som behandlar verk och ämnen vilka för den skönlitteraturintresserade läsaren gör att man återkommer till sidan. Negativa aspekter handlar främst om att designaspekterna på sidan skulle kunnas förbättras i flera avseenden och att sidan vid första mötet med stor sannorlikhet inte väcker besökarens intresse. De visuella elementen är trotts allt vad som ögat först lägger märke till.
Angry.se: Här kommer de genomtänkta och slimmade designaspekterna vara huvudattraktionen.
Sidans överblick känns tydlig då menyraden och inläggens kategorisering finns överst på sidan. Några spalter finns inte utan allt under menyn är plats för inläggen. Det publiken skulle kunna uppfatta som tråkigt är att inläggen använder text i sparsamma mängder – oftast utgörs inläggen av illustrationer men någon textrad som belyser temat. Risken finns att sidan i för stora drag uppfattas som för visuellt fokuserad. Här har design absolut prioritet.
”C our Works”: Här finns bra och lättlästa Cvsidor och information om utbildning och tidigare erfarenhetsområden. Arbetsgivaren kan enkelt bilda sig en uppfattning om sidan två upphovskvinnor. Textmängden och illustrationerna har en lagom nivå utan att vara för kortfattade eller för långa för att läsaren inte orkar ta sig igenom texten. Design och layoutmässigt går den att göra snyggare och effektivare vilket jag var inne på tidigare även om den som en CV-förmedlande hemsida fyller denna funktion. Men en mer snygg design skulle ändå förbättra sidans helhetsintryck.
sluttankar
Då jag tänkt mig att göra en sida/ett projekt som på något vis ska kombinera aspekter från ovanstånde sidor, både till innehållet och utseendet, känner jag att flertal lärdomar kan tas från detta. Jag vill dels ha en statisk del där information cv tidigare uppsatser och så vidare kan läggas upp. Det som jag dock vill undvika är den statiska känslan som detta oundvikligt kommer medföra. Detta går att motverka genom att sedan ha en avdelning där inlägg kan publiceras lite som ett bloggsystem där olika ämnen och tema kan behandlas. Recensioner, tankar om samtid som politik/nyheter, (populär)kultur ska kunna vara ämnen som kan tas upp. Det verkar som att mellanlandningar på flera olika platser och aspekter av dessa sidor kan komma bli nödvändiga. De utgör alla viktiga synsätt för hur man ska ta sig an ett sådant här projekt.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
Kate Voegele och One Tree Hill · 665 dagar sedan by Mikael Peltola
Kate Voegele är den senaste i raden av artister att få en ordentlig push genom en amerikansk dramaserie när hon spelade karaktären Mia i den pågående, femte säsongen av One Tree Hill. Fenomenet är knappast nytt utan kan dateras tillbaka till slutet på 90-talet där bl.a. Brittney Spears och den fiktiva karaktären Sabrina the Teenage Witch gästade varandras musikvideo respektive komediserie. Att den samtida mediekonvergensen utan till synes någon respekt för verklighetsföreställningar så obehindrat suddar ut dessa gränser till fiktionen, verkar idag blivit så vanligt att vi inte längre reagerar på det, men fenomentet verkar aldrig sluta att fascinera.
I One Tree Hill spelar den endast 21 år gamla Kate Voegele syntartisten Mia vars talang helt kvävs av sin elaka bandledare Jason, som i sin tur spelar av K-Fed (i en tacksamt liten roll bör tilläggas). Hennes räddning och väg till rockstar himmelen kommer i form av Tree Hills tidigare rockstjärna Haley som upptäcker hennes talang när K-Feds band repeterar i studion. I hennes sjuavsnitts arc i serien (#504-510) får Kate Voegele chansen att skildra en artist som från att dumpa sitt gamla band – i sista avsnittet som gästskådespelare får ett skivkontrakt och försvinner ut på USA turné. Innan dess hinner hon dock visa upp sin talang ett otal gånger i studion och på en live spelning på seriens egna konsertlokal Tric. Vad skulle en amerikansk dramaserie som kretsar runt ett gäng tonnåringar vara utan en egen konsertlokal?
Att man försöker tona ner hennes inblandning genom att hon spelar en karaktär – en artist som får sitt genombrott – må vara maskerat i tappert syfte att ge berättelsen ett större djup (eller gör det hela än mer förvirrat), men det förändrar naturligtvis inte själva huvudpoängen med hennes gästskådespel. Utbytet eller samspelet mellan serie och artist handlar om att promota hennes musik (till ingens överraskning) genom att ha med henne i en serie som i sig jobbar med musik som ett grundläggande uttryckssätt för sin identitet. Det är de egna låtarna från albumet “Don’t look away” som Kate Voegele (jag menar Mia) framför, men intressant är att hennes riktiga artistnamn aldrig nämns – om man inte kollar på den officiella sidan för musiken i One Tree Hill. Så långt förblir man iallafall illusionen av ”äkthet” trogen. För mig som inte heller kände till artisten innan hennes gästspel i One Tree Hill, hade den riktiga identiteten bakom karaktären nog kunnat förblivit dold (vilket också förklarar hur man hellre ”promotar” en mindre känd – och billigare – artist). Men nu är jag den som idag upptäcker mycket ny musik genom att se på dramaserier där dessa grep flitigt används.
Bara det faktum hur viktigt musik blivit för hur en series stil och identitet uppfattas, i kombination med denna skrupellösa mediesammansmältning, gör att fenomenet förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än det givits hittills. Detta är idag nämligen ett helt präglande drag för det samtida medielandskapet.
Men jag ska sluta vara cynisk och även jag ansluta mig till skaran som vill göra reklam för hennes musik. Se.. jag menar lyssna bara på ”Kindly Unspoken” som är CODA i avsnitt #504 – ”It’s alright Ma (I’m Only Bleeding)”.
Kate – jag menar Mia skymtas i bakgrunden där hon i sitt första avsnitt bossas runt av K-Fed (som också inte spelar sig själv)
Förvandlingen är fullständig! Mia uppträder live på Tric. Fast vänta nu spelade hon inte synt… nåja… bra musik är det hursomhelst
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
Förberedelseuppgift - Design/Teknik: Design av given HTML-sida med hjälp av CSS · 679 dagar sedan by Mikael Peltola
Detta var riktigt givande. Uppgiften gick ut på att omdesigna ursprungslayouten på CSS Zengarden genom att ändra och anpassa sidans design utifrån css koden. Det jag gillar med cssprincipen, är att alla ändringar görs i den separata *.css filen, ingenting (behövs) ändras i själva html filen. Det är en sak att läsa om CSS och förstå fördelarna, men en helt annan att själv få i uppgift att göra om en given design. Det är också så här jag känner att jag behöver träna inför den faktiska projektsidan som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska göra eller hur den kommer se ut. Jag trodde att detta skulle gå på några timmar, men inte. Jag fick sitta i åtminstone tre dagar för att testa olika stilar på sidan och för att förstå originalets csskod. Det var heller helt inte helt enkelt att komma på hur jag ville att min version av sidan skulle se ut.
Jag har lagt upp sidan i ida katalogen, som finns att beskåda här
Metod, förhållningssätt till Zengarden:
Jag brukar själv i början ha svårt att kunna visualisera hur jag vill få en design att se ut, så jag började med att ta inspiration från hur några andra kursdeltagare gick till väga med omvandlingen.
Jag märkte att många velat återskapa själva ”zen känslan”, alltså något som vanligast konnoterar till ett tillstånd av still- upplysthet (Nirvana) med ursprung i det orientala. Zen i denna kontext hör främst till Buddismen, en religion med strävan att nå ett absolut tillstånd av harmoni och lugn. Originalet vill just förmedla denna harmoniska känsla genom att använda bakgrundsbilder som ett tempel, ett japanskt sakura träd och vattenblommor som flyter på vad verkar vara en mindre sjö där ett berglandskap kan ses i bakgrunden. Många andra använde just naturbilder som träd och löv vilket onekligen vill förmedla samma känsla av lugn och avkoppling. Jag upptäckte snart under min designprocess att jag mer ville luta mig åt att förmedla en känsla av orientalism som mer tolkas åt det mystiska och främmande. Orientalismen är en västerländsk kulturell konstruktion, skapat för skilja den vita västerländska kulturen från det Andra, den främmande och annorlunda Orienten. För att förstå begrepp som t.ex. Zen och liknande kulturella termer vi använder, måste man vara medveten om att de är begrepp, definierade utifrån en västerländsk diskurs/kanon, med en inskriven grundvärdering att skapa ett främmandeskap inför det Andra. Det österländska har länge genom historien betraktats utifrån termer som mörker och barbari, en fiende och ett hot mot den västerländska högkulturen. Men nog om detta nu kanske.
Design: Vad jag ville förmedla var mer denna känsla av mystik, snarare än lugn och harmoni; krigaren som vill uppnå Zen genom disciplin och fysisk och mental styrka. Öknen kändes på detta vis som ett passande tema. Dels används en bakgrundsbild, bgdesert.jpg, som loopande och på denna har jag satt bilden gaara.jpg som fast bakgrund. Det innebär att bilder inte scrollar “nedåt” med texten och övriga delar på sidan, utan är fastklistrad i samma position oavsett hur långt ner på sidan man går. Jag känner att dessa bakgrunder bidrar till att återskapa en känsla av zen-krigaren. Den senare bilder och karaktären kommer ifrån anime-serien Naruto som kuriosa. Nu vet jag inte om detta lyckats helt ut, men även här kan en tolkning av Zen göras utifrån upplysning och bildning men då genom kampsport och träning, genom vilket ett högra tillstånd kan uppnås.
Vad gäller sidans olika delar kände jag att jag ville ha menyn på vänstersidan istället för högra. Jag har inte hittat några egentliga argument för detta utan mer att jag inte vill att menyn ska få för mycket uppmärksamhet, vår blick tenderar att var mer riktad åt höger då det är den läsriktningen vi fått lära oss. Jag placerade alltså menyn på vänstersidan främst för att ge den lägst prioritet på sidan, vilket nog låter rätt besynnerligt. Det handlade möjligtvis mer om att jag ville testa att byta plats på den och se om jag kunde koda den på detta sätt, vilket verkar ha gått rätt så väl.
Texten ligger i sidans mitt “över” Gaara bilden, vilket dessvärre på ett par ställen försvårar läsandet, men tanken är att jag vill ge det visuella prioritet. Jag kände att jag ville pröva att använda tvåspalts text på ett ställe. Jag har också lagt den relativt korta textavsnittet i Benefits i en ruta för att framhäva just denna del som behandlar fördelarna med att förstå principen med CSS centrerad design.
Huvudrubriken (Zen Garden) ligger i högerspalten som jag hoppas får betraktarens uppmärksamhet då bilden ligger överst höger på sidan. I samma höjd ligger rubriken “The beauty of CSS design” och även vänsterspaltsmenyn börjar i samma höjd för att skapa en känsla för att texten börjar här, strax under bilden.
Resurser: För lite inspiration har jag som ovan nämnt tittat på andras omdesigner av sidan bl.a. Anette Aldergrens (för textens spaltindelning) och Markus Axelssons (för inspiration till en mer ”mörk” tolkning av Zen). Boken Komma igång med CSS har varit bra för att söka i sakregistret efter hur syntax används i koden och för att förstå skillnad mellan t.ex. margin och padding (som jag fortfarande inte helt förstått). Till detta har jag också googlat en helt del på CSS och hittat sidan http://www.freecsstemplates.org/ där man kan bläddra bland flera hundratals olika css-layouter.
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
Projektuppstart · 707 dagar sedan by Mikael Peltola
Efter att gått denna en terminskurs nu i snart tre terminer (jag började vt-07), känns det aningen ”overdue” att först nu komma igång med kursens andra halva nämligen själva projektdelen. Nu kommer vi dock att sätta igång med vårt projekt och vi har en ganska så klar bild över vad vi avser att göra. Jag kommer att göra detta tillsammans med Linnea Sjölund och grundtanken är att projektet ska bli en gemensam webbpublikation där vi löpande skriver och lägger upp våra texter. Jag kommer vara mer nishad mot att skriva om och recensera populärkultur så som tidigare inlägg på min blogg. Linneas texter kommer ha prägel av mer journalistisk karaktär.
Den webbpublicering vi vill göra har som funktion att marknadsföra och ”promota” oss för t.ex. framtida arbetsgivare inom mediebranschen och fungera som ett online CV där vi presenterar oss själva och skriver om våra kunskaps- och intresseområden. Att i ett CV skriva att man är bra på att designa webbsidor och behärskar html, bör rimligen kunna exemplifieras bäst genom att man faktiskt har en egen sida som intresserade sedan kan besöka. Att ha ett online CV idag verkar nästan mer vara en outtalad regel. Medievärlden idag har ett fokus som vad gäller just för publicerade artiklar och texter har Internet som huvudmedium. Den traditionella tidningspressen har alltmer kommit att hamna i skymundan för nätet och att själv inte utnyttja eller se denna utveckling vore att hamna efter. Vad vi har haft som grundtanke är att kunna presentera oss med en väldesignad publikation med våra egna texter för att både visa upp våra kunskaper inom textförfattande och webbdesign. Något som onekligen är till ens fördel i en medie- och arbetsvärld som idag söker den multifunktionella människan.
Projektets utvecklande då. Vi vill ha en gemensam sida (värd och sidnamn är i skrivande stund ännu inte klara) där vi båda sedan har vår egen undersektion. Vi skriver och publicerar våra egna texter och lägger upp material som vi tror kommer vara av intresse för arbetsgivare som CV och tidigare arbeten. Gemensamt producerade texter kommer i regel inte att publiceras. I och med att vi själva vill fokusera på det egna skrivandet känns det inte lämpligt att använda bloggsystem som Textpattern och Wordpress med kontinuerligt publicerad enspaltstext. Felet med detta är att bloggsystem är mer lämpade för texter författade av en person eller som berör samma område. Att fylla en blogg med text med dels journalistik karaktär och sedan med nästa inlägg beröra ämnen som kanske inte nödvändigtvis brukar falla inom liknande ramar, kan göra att det blir för spretigt och att man tar bort själva grundsyftet med att vi faktiskt vill skriva om olika saker med egen personlig prägel. Vi vill istället utforma en sida med gemensam huvudsida för att man sedan ska kunna ta sig vidare in till antingen Linneas eller min sida. Vi vill inte heller göra våra undersidor identiska utan designa dom på ett sådant sätt att de ges en personlig prägel, men dels också så att man av designen ska kunna ana sig till vad för sorts texter eller områden som kommer behandlas. Att kunna möjliggöra detta i ett bloggsystem känns helt enkelt inte möjligt och det skulle inte heller se bra ut för någon av oss.
För ovanstående krav eller önskemål känns istället Joomla som ett bra val vilket också två av våra gamla klasskamrater använt sig av i denna kurs tidigare. Vi har också tagit deras CV-sida som utgångspunkt och inspiration för vår kommande projekt och hur vi avser utforma projekt/målgrupp eftersom deras sida är också uppbyggd för att de ska presentera sig själva för framtida arbetsgivare. Det som kommer att skilja våra sidor åt är att vi fortlöpande kommer att uppdatera med texter och inte bara ha CV och projektbeskrivningar. Man kan säga att inslaget av bloggning eller känslan av att som läsare mötas av kontinuerliga uppdateringar ska finnas med även fast vi bryter mot den traditionella bloggföreställningen.
Vad gäller designaspekter och användarvänlighet så har vi som koncept att det ska vara lättlänkat (som en banner överst som länkar tillbaka till huvudsidan), länkar ska vara lätta att hitta (inget får kännas gömt eller svårhittat). Samspelet mellan det visuella och det skrivna blir onekligen en fin balansgång då det båda ska ha samma tonvikt, men man måste ändå vara medveten om att det först och främst kommer vara det visuella som skapar förstaintrycket. Bra texter kan aldrig rättfärdiga en gräslig design, men tyvärr så kan det mycket väl vara tvärtom. Vi vill dock inte att våra texter/alster hamnar i skymundan av det visuella då det vore oerhört motproduktivt. Det vi kommer att diskutera mest i början nu är främst olika aspekter knutna till designen. Färgval, typsnitt, bilder och CSS-funktioner är sådant som vi kommer att få fundera mycket på. Sidan ska gå snabbt och enkelt att klick sig runt i då t.ex. arbetsgivare oftast befinner sig i stressade situationer samt har tillgång och måste röra sig i ett stort informationsflöde. Som jag nämnde ovan kan en webbsida också kännas roligare att kolla igenom än ett traditionellt författat CV. Förhoppningarna är att vi även kan få feedback av personer som vi tror att våra texter kan rikta oss mot, för att få feedback på hur andra uppfattar vår webbpublikation.
Projektuppstarten är hursomhelst i full gång
-------------------------------------------
Gestern standen wir vor dem abgrund.
Heute sind wir einen schritt weiter gekommen.
Kommentera [1]